Lilleskil

Nehe! det får vänta med inlämnandet av telefonen, var nere en sväng på telia förut. Kvinnan bakom disken.... hon var nog 40-50 år - hur ofta ser man förresten folk i den åldern sälja mobiltelefoner? Inte så att hon inte var lämpad för hon skötte sig absolut, men det är liksom som att se en 18-åring som banktjänsteman, de ser lite malpacerat ut. ja ja... det är en annan historia det. Men hur som helst sa hon att om de skickar iväg den kommer de radera hela minnet och nollställa telefonen. Va fan då för? för att laga en knapp? jaooo... hon sa också att det är smartare att lämna in den på måndag eftersom de ändå inte skickar den förrän då. Där hade hon ju en poäng... så jag väntar alltså. Stoppa tiden.

Nä nu är det nog dags. Jag måste göra det jag tänkt en längre tid. Något som är helt oundvikligt och som bara blir värre för varje dag jag väntar. Jag måste... lämna in min mobil. En knappjävel har slutat fungera. Och ännu en är det glapp i så den funkar bara ibland. Så i eftermiddag får jag nog se till att lämna in den på telia. Så får de skicka den på service. Det tar väl bara... sisådär fyra veckor att få tillbaka den. Jag har väntat in i det sista med att lämna in den men nu funkar det inte längre. Som tur är har Ida köpt ny nalle precis, så då tar jag hennes gamla under servicetiden.

Man blir ständigt irriterad på att det ska ta sån jävla tid att få tillbaka sina prylar när man lämnar in dem under garantitiden. Sist jag lämnade i min dator tog det fem veckor, och då hade de bara rengjort en fläkt.

Återstår att se alltså hur lång tid de ska ha på sig för att laga en trasig knapp på min mobiltelefon. Tiden börjar... Nu! (eller ja... i eftermiddag när jag lämnar in den).

Det är när såna här historier dyker upp, som dem om Josef Fritzl, som man börjar fundera på om dödsstraffet kanske inte är en så dum idé ändå. Fast i det här fallet är det ett ganska lindrigt straff i jämförelse med vad hans offer haft för verklighet. Jag fattar inte hur en människa kan bli så fullkomligt hjärndöd så att han kan göra något sådant här mot en annan människa. Sin egen dotter. Vad är det för jävla kortslutning som kan utlösa ett sånt beteende? det finns ingen historia i världen som kan ens ge en vag förklaring av varför han gjorde som han gjorde. Jag fattar inte att såna här personer finns på riktigt. Helt ofattbart.

Ja men det var väl ett bra tag sen det tittade fram en filmrecension nu, har faktiskt sett relativt lite film den senaste tiden. Kan ju ha något med det allt bättre vädret att göra. Igår såg jag däremot en...

Handlinge i korta drag: Ed och Carter är två äldre män som ungefär samtidigt blir drabbade av cancer, de läggs in på samma sjukhus och får dela rum. Ed är stormrik och van att få som han vill, men trots att han äger hela sjukhuset får han inte ett eget rum. Carter däremot jobbar på bilverkstad sedan 45 år tillbaka och är mer öppet inställd till främlingar. När de båda får dödsbesked och har sex månader kvar att leva bestämmer de sig för att gemensamt göra en lista på saker de vill få uträttade innan de dör. En Bucketlist.

Jack Nicholson och Morgan Freeman är två riktigt stora aktörer på vita duken, men tyvärr är det bara det som är filmens stora behållning. Filmens grundidé är bra, men den tar liksom aldrig fart och manuset känns ihoprafsat. Man verkar tro att det räcker med att ta två stora skådespelare i en och samma rulle för att få en succé. På förhand är det succé givetvis - men jag tror fler än jag blir besvikna på resultatet. Det pendlar alldeles för mycket mellan dödsångest och livsglädje, dessutom görs det på ett så taffligt sätt så den där livsglädjen blir aldrig riktigt så crazy som det troligen var tänkt. Inte heller dödsångesten eller familjesorgen över en framliden pappa och farfar blir särskilt stark och gripande. En racingfajt på en avstängd Indybana mellan Nicholson och Freeman låter ju bra på förhand, men det tar aldrig fart och blir ungefär lika intressant som en 80-åring på söndagsåkningen till kyrkan. Filmen har ett par scener som är starka och bra, men det är enbart för att Nicholson och Freeman gör dem bra. Och det här är en film de båda kunde skippat. En film med alla möjligheter att bli en storfilm, men som slutade som en ointressant halvkalkon.

   

Ha! måste bara tillägga att jag nu på morgonen dödade min andra geting för året. Vilket betyder att jag satt stopp för två stora kullar med nykläckta getingar. Och hur vet jag då det? jo därför att det vid den här tiden bara finns drottningar i getingsverige. De flyger omkring och letar nästen att slå sig ned i och skaffa sina stora mördararméer just nu, sen i början av juni kläcks de små jävlarna och flyger ut för att leta efter människor och djur att jävlas med. Så ser ni getingar nu i det snaraste - slå ihjäl dem! En bra geting är en död geting.

Göteborgsvarvet närmar sig närmare än man tror. De här sista veckorna lär ju gå svinfort. Igår sprang jag milen igen, med de nya pjucksen. Gick bra, men inga 47 minuter den här gången. Nu var det nog 50 närmare... fattar inte varför för jag tyckte det gick fortare den här gången. Men man kan lätt lura sig själv... Hoppas jag får vara frisk nu fram till loppet bara, vore för jävligt att gå och bli sjuk, men så kan man ju inte tänka. Blir jag sjuk får jag helt enkelt satsa på nästa år istället, eller ett annat lopp. Det ingår i min årsplan att delta i ett löplopp så jag ska ladda för det i alla fall. Sen kan ju givetis vad som helst hända. Man kan få en smäll i fotbollen till exempel. Men vad ska man göra... hålla upp med fotbollen fram till loppet? nädu, skulle inte tro det.

För övrigt var den här morgonen otroligt seg att ta sig upp ifrån. Har sovit lite halvknackigt  under helgen så jag tror kroppen tog igen lite inatt och jag sov som en klubbad säl. Men som den nygamla kaffedrickaren jag är ska jag nu ta mig min halva kopp java och se om det hjälper för tillvaknandet.

Ja idag var det seriepremiär minsann ute i Timmersdala. Och premiär på ett helt annat sätt för mig personligen. Det var min första match i division fem. Och det gick bra, det blev vinst med 4-1 - känns otroligt skönt med en så bra start eftersom vi är nykomlingar i serien. För övrigt sitter jag just nu och bloggar i soffan med travet på tv i bakgrunden. Och jag har som vanligt glömt av att spela... det är nog tredje veckan i rad nu som jag tänkt spela. Men så glömmer jag av det i slutändan. Då blir det inga storvinster...

Imorgon ska jag om jag känner mig pigg i benen ta en runda med de nyinköpta löparpjucksen, de kändes otroligt bra i butiken så springer jag inte dem ordentligt nu så lär det blir bra. Pratade förresten med brorsan förut, han hade gett sig på milen... kunde knappt gå och hade blåsor på hela fötterna. Så kan det gå. Blir nog till att köpa nya pjucks för honom också. Får han blåsor efter en mil, hur ska då 2,1 mil gå... Men det löser sig nog.

Förresten så slog Elfsborg Kalmar med 1-0 i eftermiddags. Vilken fotbollsdag. Nu ska jag pysa till Sigges och köpa lite snask. Sen kanske det blir en film lite senare. En lugn kväll väntar hur som helst. Chip!

Nuförtiden när man fotar lite här och där så framkallar man ju inte korten. Inte jag åtminstone, det är tråkigt. Man fotar bara hur mycket som helst, men sen blir bilderna liggande där på datorn tills den dan då datorfan kraschar och raderar alla bilder för alltid. Om man inte gjort en backup då... Men ärligt, vi fotar som aldrig förr men framkallar inte i samma utsträckning som förr. Jag gillar att bläddra i gamla album och kika på bilder, det blir liksom inte samma sak att gå igenom ett bildspel på burken. Ska fan se till att framkalla lite granna, har någon tips på bra fotoföretag så mottages det tacksamt!

Mitt mål mot Göteborgsvarvet tog ett stort steg framåt igår kväll när jag sprang milen mitt i stan. Det gick bra och efter cirka 5-6 kilometer var jag faktiskt inne på att springa vidare och ge mig på ett försök på 1,5 mil. Men efter den där milen så var jag nästan hemma och benen var mjuka som bara fan, orkade inte längre helt enkelt. Hade dessutom ett rätt bra tempo och tog milen på ca 47 minuter. Men det kändes skönt att löpa ur sig en mil i alla fall, återstår att se när jag orkar det nästa gång. Börjar bli allt mer nervös nu, för så slut i kroppen jag var igår efter en mil fattar jag inte hur jag ska orka med 2,1 mil. Shit... det är långt det. Men hur är det man säger i lumpen, är man så slut att man klappar ihop så har man alltid 20% kvar att ge. Och jag klappade ju inte ihop igår i alla fall. Ja ja... the show must go on.

Trots det grymma vädret ute fick jag just en sån omåttlig längtan till att åka till Grekland. Eller Rhodos närmare bestämt. Grekland ÄR Rhodos för mig, visst jag har varit på Kreta också men om man ser till själva chartermålen man gjort genom åren så finns det inget som har gett mig sån vilja att komma tillbaka som Rhodos. Jag älskar ön. Och i sommar ska jag dit i två veckor. Ska bli grymt skönt, kul, avslappnande och allt på en gång. Jag har varit där två gånger tidigare så jag börjar bli en veteran där... det börjar bli som västkusten för pensionärerna. Men jag har inget problem att åka till samma ställe igen, jag gillar ju stället så varför inte återkomma...

Men i år ska det bli mer utforskning, det har jag bestämt. Ska bli kul att kolla in stränderna som ligger en bit utanför stan lite närmare. Tsambika, Calithea och allt vad de heter. Hoppade i utanför Calithea och snorklade sist vi var där. Hoppade i från en båt och var alltså aldrig där landvägen, men det var nog tio-tolv meter djupt minst där vi var och botten kändes som den var en meter ner. Vilken sikt! så det ska bli intressant att utforska på närmare håll.

Och så maten sen! mmm... en grekisk sallad i Grekland är en helt annan sak än en grekisk sallad i Sverige. Går inte jämföra. Den lilla wirrepinnen som ska ner varje kväll så man slipper magsjukdomar är ju inte heller fel... Det är min regel när jag är utomlands. En liten wirre om dan håller bakterierna borta.

Ja ja... allt det där får vänta. Nu ska här jobbas. Sen ska städas. Sen ska tränas. Grekland får vänta ett par månader till...

Den 17 maj mina goda vänner. Då händer något som aldrig tidigare hänt i mitt liv. Jag ska springa ett tävlingslopp. Löpning alltså. Det aktuella loppet är Göteborgsvarvet. Och uppladdningen är faktiskt bra, även om den kunde varit bättre. Jag har ju en hel försäsong med fotbollsträning i benen, samtidigt som jag sprungit en del även utöver fotbollsträningen. Men nu de sista veckorna har jag slappat ner mig lite. Det bådar inte gott. Jag borde vara mer tränad än jag är just nu. För nu är det bara en knapp månad kvar. Så nu fram till loppet ska jag gå in för att ge mig ut och löpa lite mer, inte käka och dricka en massa onyttigheter. Jag ska inte bli någon friskis-hurtbulle och hälsofreak... men tänka lite mer på det skadar nog inte.

Jag har också blivit skumt skrockfull och fått för mig att om jag förbereder mig för mycket och laddar som bara fan. Så lär jag ju säkert bli sjuk eller på annat sätt missa loppet. Det vore ju synd. Vet inte varför jag tänker så, en psykolog hade väl gissat på rädslan för att bli besviken. Men då har man ju i alla fall levt sunt och tränat upp sig rätt bra så det är ju inte till ingen nytta i alla fall.

Mitt mål med loppet är i alla fall att springa under två timmar. Blankt. Och löper jag på i mit vanliga tempo, orkar hela vägen och tränger mig fram med armbågarna i start-trängseln så är det ett fullt rimligt mål. Tycker jag åtminstone på förhand. Men ska sanningen fram så är jag glad bara jag lyckas genomföra loppet. Men det känns som ett för litet mål... att genomföra loppet OCH ta de tunder två timmar känns som ett bättre mål att sträva efter. Så det är mitt mål. Och nu har jag skrivit det på bloggen till allas beskådan. Då ökar pressen. Nu ska jag ner på stan med Ida snart. I eftermiddag är det match. Genrep inför seriepremiären nästa vecka. Jihoo.

Nej du Henke. Du har en poäng där, det var kanske inte aftonbladets idé att tända ljus för Engla. Men det skulle det lika gärna kunna varit, för det är inte första gången. Min tanke med att dra upp det var att ofta utvecklas nyhetsbevakningen av katastrofer och tragedier till en ren tävling för kvällstidningarna, just ljuständing är en strategi. Alla vill ju visa sitt stöd, samtidigt som aftonbladet plussar på sin goodwill. Vilket leder till att Expressen måste ta ett nytt grepp för att visa att även de minsann kan visa sitt stora hjärta.

Jag kanske låter väl negativ nu. Visst är det bra att kvällstidningarna visar att de bryr sig, för det gör de ju självklart i grund och botten. Och det är inte alltid de tävlar i vem som tjänar mest goodwill på en tragedi. Men ibland tycker jag man ser tendenser till mer tävling och mindre fokus på vad det egentligen är man har till uppgift. Att förmedla information och nyheter.

Nu är det fredag kväll snart, så här ska jag inte sitta och traggla... grill ikväll kanske. mmmm.... och öl. Vilket väder!

Det är fascinerande att se hur kvällstidningarna vänder och vinklar och har sig när den ena tragedin efter den andra kommer fram. När hela Arbogacirkusen kördes igång offrade man runt tio reportrar på fallet, när sen Englahistorien drogs upp försvann nästan Arboga helt från medieljuset. Nu skulle man tända ljus för Engla istället. Men varför tändes inga ljus för Arbogabarnen?

Båda historierna är tragiska händelser som är hemska och ofattbara. Men kvällstidningarnas agerande kan närmast liknas vid någon sorts kappvändar-strategi... och jag gillar det inte. Man fullständigt frossar, gräver och river ena dagen. Händer sedan något nytt verkar man glömma bort det och går raskt vidare till nästa 'byte'. Det färskare scoopet.

Jag har all förståelse för journalisters grävande och intresse av att få fram nyheter till läsarna, men ibland värderas och presenteras nyheterna på ett sådant sätt att det framstår som att de knappt bryr sig om människorna de bevakar, att de behandlar dem som nyheter - material i sin produktion. Det är synd, för jag tror inte det är så sanningen ser ut. Det är klart de bryr sig om människorna de skriver om. Men just nu framkommer det inte, nu har bevakningen övergått till tävling. Både internt och kvällstidningarna emellan.

Ja nu är jag tillbaka på svensk mark, men innan Holland var jag ju faktiskt i Paris en kortis, det fotades friskt... här är några utvalda.

                                          

Ja det visade sig faktiskt finnas ett par datorer har pa Aparthotel Delden i Holland. Sa det kan bli lite bloggande anda.... fast utan prickarna, som ni sakert redan forstatt. Holland ar bra sahar langt, igar var det riktigt segt bara, efter en bussresa pa 15 timmar och kanske 2-3 timmars somn. Traningspasset igar var val ganska segt, huvudet var inte riktigt med. Efter ett par ol till Barcelona - Schalke 04 pa tv somnade man skont och tungt sen, trots sangdelande med en fullvuxen karl. Idag har det varit traning pa formiddagen, lunch, sedan slog vi lite tennisbollar pa eget initiativ, efter det traning igen och i skrivande stund vantar jag pa att middagen ska serveras. Efter det blir det lekar och prylar for hela slanten har ikvall. Folk ska 'sparkas in' i laget m m.

Holland ar ett fint land ma jag saga, har ju varit har ett par ganger tidigare, men det var manga ar sen nu. Men fina hus och grejer. Och tradgardarna verkar vara nagon slags maktkamp haromkring. Atminstone i den har byn.... har aldrig sett san tradgardsperfektionism. Aven om man bara har en tradgard pa... sag 20 kvadrat.. sa hindar inte det for att ha en liten fontan, monsterskuren hack m m. Skumt.

Na nu ska det bli gott med lite mat... fa se vad de totat ihop den har gangen. Imorgon blir det traning pa formiddagen och pa eftermiddagen ar det prat om att dra in till en storre stad och promenera och kika runt lite, alternativt en squash-match. Pa kvallen ar det frikvall... vilket betyder fest.

Ha det bra kara lasare... nagra av er ar ju faktiskt har med mig... bloggar igen nar jag hinner.

Tillbaka igår och åker idag, jo jag ska till Holland ser ni. På träningsläger. Återkommer på söndag. Jeahooo!

Ja nu är jag tillbaka kära trogna! det är fortfarande ett virrvarr i huvudet med mycket jobb och ännu mer utanför jobbet. Men jag ska sammanfatta det kort. Jag har varit i Paris i helgen, återkommer med en rese-redogörelse och lite bilder så snart jag hinner. Förhoppnignsvis innan jag åker till Holland imorgon eftermiddag. Men ja, jag har ätit sniglar. Och crepes. Och anka. Sett Eiffeltornet. Var ytterst nära att 'göra en Diana'.

Min närstående som låg på sjukhus är nu hemma och på bättringsvägen. En stor lättnad.

Jag har köpt en lägenhet och flyttar 1 augusti. Nej inte själv, med Ida såklart. Skriver kontrakt ikväll.

Nu ska här jobbas. Hoppas jag hinner återkomma ikväll.

Jag har det körigt kära vänner, har haft det de senaste dagarna. Har en närstående liggandes på sjukhus, budar på en lägenhet, megamycket på jobbet, ska till paris i helgen och holland nästa vecka... är smått slutkörd mentalt. Så det är körigt till tusen och då får tyvärr bloggen ta stryk. Därför haglar inte mina inlägg med samma intensitet som förut. Jag kan lova redan nu att det inte lär bli några inlägg fredag-lördag... möjligtvis söndag.

Over and out och på återseende kära vänner! Hur kan förresten en minisemester både komma i exakt rätt läge, men samtidigt i helt fel läge. På samma gång. Det är skumt.