Lilleskil

Har nyss tagit lite nya imagebilder på våra nya kontorslokaler, tänkte dela med mig till er så ni ser var jag befinner mig om dagarna ...

        

        

Eftersom jag ofta publicerar recensioner av filmer jag ser här så såg jag det som ett måste att skaffa egna betygssymboler, det behöver förresten inte bara gälla filmer, det kan vara något annat som jag känner för att betygssätta... en låt, en insats, en dag... ja ni fattar. Såhär ser symbolerna ut...

Androla och framförallt CARola blev ju utan finalplats i melodifestivalen... en riktig skräll. Men är det inte rätt synd om Andreas Johnson? var det verkligen så här han tänkte sig duetten när de började planera förra året? på scenen delar de på uppmärksamheten, men utanför scenen är allt fokus på den präktiga pingstkvinnan. Andreas är en ren kuliss.

Det var så skönt när de inte gick vidare och man fick se Carolas självsäkra ansiktsuttryck bli som förbytt till... ja vaddå? hon såg ut som en förvirrad höna och började flacka med blicken, som om hon var åtta år och tappat bort sin mamma på ett köpcentrum. det resultatet hade hon inte räknat med...

Men Carola är ju alltid Carola. Såhär dagen efter kan vi konstatera att det blev Nordman och Sibel som gick vidare igår, inte Carola. Men vem får uppmärksamheten? ta en titt på dagens löpsedlar får ni se... Carola förlorade tävlingen, men hade egentligen aldrig någon konkurrens i PR-schlaget.

Dags för storfilm. Den här filmen tog hem det i mångas i ögon absolut sörsta priset vid Oscarsgalan - Bästa film. Förväntningarna blir då med andra ord skyhöga...

Handlingen i korta drag: Jägaren Llewelyn är ute på jakt en dag och upptäcker av en ren slump ett gäng bilar mitt i öknen. Kring bilarna ligger flera lik och på en av bilarnas flak mängder av kokain. Llewelyn kommer också över en väska med två miljoner dollar i kontanter. Han ser sin stora chans och lägger pengarna i egen ficka, något som får honom att snabbt bli jagad av lokalpolisen, privatspanare och inte minst den kallblodige mördaren Chigurh.

Bröderna Coen är fantastiska filmskapare, det råder det ingen som helst tvekan om, och den här filmen placerar sig i samma filmminnesbank som filmer som Fargo, Reservoir Dogs och Pulp Fiction (de två sistnämnda är Tarantinos, jag vet). Miljöerna är fantastiska och det är en jäkligt snygg film som jag lätt ser framför mig som en blivande klassiker - en film man kommer ihåg länge. Det är ett släpande och segt tempo genom de dryga två timmarna, som kantas av en flummig dialog och en romantiserad komisk bild av hillbillies. Allt detta görs på ett underbart sätt och sällan har tystnaden i en film utnyttjats bättre. Javier Bardem är lysande som den kallblodige mördaren med 70-talsfrisyr. Men slutet blir filmen stora fall tillbaka, det gillade jag inte alls. Det kändes avhugget och man blir lämnad i soffan med en snopen min och allt för många frågor. Men som sagt; gillar du filmer som Reservoir Dogs och Fargo är den här ett måste.

Idag börjar Marion Jones avtjäna sitt 6 månaders fängelsestraff i ett fängelse i Texas, hon döms för att ha ljugit i rätten om att hon dopat sig under två års tid. Rätt åt henne, i fängelse hör hon hemma. Samtidigt joggade Sanna Kallur till vm-semifinalen i Valencia.

Snacka om paralell mellan ärlig och oärlig.

Andra Bondfilmen i ordningen, med det nördiga snyggfula svenska namnet 'Agent 007 med rätt att döda'. Något som för övrigt de flesta tidiga Bondfilmerna har gemensamt - de töntiga svenska översättningarna på titlarna. De låter med som Bamsehistorier än filmer om en engelsk underrättelseagent. Nåväl...

Handlingen i korta drag: Efter uppdraget på Jamaica ligger Bond lågt... tills han får uppdraget att fara till Istanbul i Turkiet för att försöka få tag i Lektor - en rysk chiffermaskin. För att få tag på den tvingas han göra upp med den topptränade SPECTRE-organisationen, en organisation som vill ta ut sin hämnd på Bond och MI6 för vad de gjorde mot deras medarbetare Dr No på Jamaica.

Filmens inledning är snygg, där filmtexterna svävar och leker över dansande kroppar. Med dagens teknik är det riktigt kul att se den topputrustade väska Bond får av Q - en väskornas svar på schweizerkniven med dolda knivar, ett hopfällbart gevär, ammunition och en låsanordning som löser ut en tårgaspatron om väskan öppnas på fel sätt. Som film är den minst lika bra som Dr No och Sean Connery kan nog inte agera dåligt om han ens försöker. Stereotyperna talar sitt övertydliga språk om vem som är god och vem som är god på det typiska humoristiska manéret som blivit något av ett signum i Bondfilmerna. Filmen har allt en riktigt Bondfilm ska ha, och mer därtill. Här finns det mesta, biljakter, båtjakt, en rätt avancerad helikopterjakt, en svekfull kärlekshistoria och miljöerna byts med ett hektiskt tempo. Ena stunden på zigenarfest i Turiket, minuten senare i en gondol i Venedig ...

Vad är det för puckon som, när de ringer fel, bara suckar till i luren och lägger på? Det är dagens irritationsmoment det. Alla kan vi ringa fel, men att bara slänga på luren är ohyfsat. Jävla parasiter. Det har hänt mig tre gånger på kontoret den här eftermiddagen. Eller en hasplade faktiskt ur sig 'oj fel!' innan han drämde på luren.

Nu tar jag helg och glömmer telefonterroristerna. Wirren ropar mitt namn...

Den 26 mars spelar Sverige landskamp mot Brasilien. I fotboll alltså. Jo det är sant. Matchen spelas till minne av VM-finalen 1958 då Brasilien slog Sverige i finalen med 5-2 - svenska landslagets främsta placering i ett VM genom tiderna. Detta är med andra ord en jippomatch, men frågan är hur mycket jippo det blir eftersom ingen är intresserad av matchen. En stor anledning till det är att matchen ska spelas i... London. På Emirates Stadium. Det mest naturliga hade ju varit att låta matchen spelas i Sverige, men nu lyfts den bort från svensk mark och spelas alltså i England, anledningen är det svenska marsklimatet.

Så nu när svenska folket får chansen att se Ronaldinho, Kaká, Robinho och grabbarna möta våra svenska spelare så flyttas matchen långväga - och en match som ska fira sveriges största fotbollsframgång genom tiderna spelas inte i Sverige. Utan i England. Det är konstigt, förvirrande och hänsynslöst. I början av februari var knappt 250 biljetter sålda till matchen, det säger allt. 250 biljetter! visserligen hävdar bolaget som sköter försäljningen att det nu ska vara 25.000 biljetter sålda, men det är ännu inte bekräftat. Och inte ens 25.000 är mycket biljetter knappt tre veckor före avspark. På en arena som rymmer 60.000.

För oss som stannar i Sverige och inte vill betala för resa och uppehälle i London för att se en klassisk svensk match råder ovissa dagar. Det är nämligen ingen som köpt rättigheterna för tv-sändingen. Varken svt, kanal 5, kanal 9 eller tv4 är intresserade av att sända matchen. De enda som återstår i förhandlingarna är viasat - som i så fall lär få betala en rätt saftig summa för att sända matchen.

Matchen har inte ens spelats än, men jag är knappt intresserad längre.

Nu när våren börjar leta sig fram och det fina vädret lockar till utflykter märker man av allt fler som borstar av sin gamla pärla hemma i garaget och ger sig ut på vägarna. Tyvärr är det många av dessa som borde låta bilen stå. Åldringar som egentligen är för gamla för att köra bil är ett stort irritationsmoment i trafiken, och framförallt en stor säkerhetsrisk.

Jag säger inte att jag är den mest laglydiga trafikanten på vägarna, det är jag inte. Jag tillhör nog något slags medel av bilförare, om det finns något sånt. Jag kör kanske lite för ofta för fort, det kan jag medge, men de gånger jag gör det handlar det oftast inte om mer än kanske 10 kilometer över begränsningen. Detta gör mig troligen till en 'trafikbuse' i mångas ögon. Men är mina 10 kilometer för fort farligare än om jag puttrar fram 30 kilometer UNDER hastighetsbegränsningen? Jag vet inte om det bara är jag, men jag tycker det blir fler och fler som kör för sakta i trafiken, det blir inget naturligt flöde och skapar irritationer hos medtrafikanterna. För att inte tala om alla inbromsningar man får göra när man kommer i laglydiga 90 km/h runt en krök på en landsbygdsväg och får en Volvo 850 framför sig i 60 km/h. DET är en trafikfara. Bakom ratten sitter då nästan uteslutnade personer som passerat medelåldern med sinnen som kanske inte längre är vad de brukade vara.

Häromdagen när jag skulle gå till jobbet fick jag hoppa tillbaka på ett övergångsställe eftersom bilen som kom och saktade ned inte stannade, vilket jag trodde den skulle göra eftersom den körde så sakta. Och jag tyckte mig få ögonkontakt med bilföraren. Men när bilen svischade förbi en halvmeter framför mig såg jag en äldre kvinna med näsan mot vindrutan som fortfarande inte tagit notis om mig, hon var nog inte ens medveten om att där fanns ett övergångsställe. Hade jag inte varit alert i den situationen hade jag inte suttit och bloggat nu.

Det kan inte vara lätt att bli till åren och inse själv att det kanske är dags att lägga bilnycklarna på hyllan, men det är en nödvändighet. Trafiken har helt enkelt inte plats för personer som inte hänger med i pulsen eller har sina sinnen i trim. Men idag kör man tills man inte klarar av det längre. Men hur märker man att man inte klarar av det längre? man gör det garanterat inte genom att man inser själv att man inte hängde med i reaktionen när man nästan körde in i bilen framför. Nej, när man inser det beror det oftast på en incident, kanske en allvarlig olycka. DÅ förstår man allvaret.

Själv har jag ingen bättre lösning på detta trafikproblem än att man inför förarprov för personer över en viss ålder, kanske varannat år eller liknande. Hänger man inte med i trafiken har man inte där att göra. Så är det bara.

För fan Basshunter! det räcker nu... Hur länge kan man egentligen leva på en och samma låt? ja det har ju visserligen Kicki Danielsson bevisat med sina bra jävla vibrationer. Men alltså, Basshunter tog Sverige med storm med sin Boten Anna - den levde kvar länge, en riktig sommarplåga, och höstplåga, och vinterplåga. Sen när den började så sakta dö ut på radiostationerna så får Basshunter tokidén att släppa den på engelska, exakt samma låt. Och återigen gör den succé - nu även utanför Sverige, den låg till exempel etta på engelska topplistan flera veckor. Och nu när den är död igen, ja då gör han en mix av sin egen låt med Vincents, för övrigt grymt sköna låt, Miss Blue. Så nu ska den spelas till fördömmelse.

Jag ser klara likheter mellan Bassunter och Kicki Danielsson, och jag gillar det inte. Snart sitter han där, Basshunter, i Bingolottos studio och duttar med pennan, eller säljer sin gamla turné-t-shirt på tradera...

Rätt coolt hur de här med läsning fungerar...

Olny srmat poelpe can raed tihs.
I cdnuolt blveiee taht I cluod aulaclty  uesdnatnrd waht I was rdanieg. The phaonmneal pweor of the hmuan mnid, aoccdrnig  to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy, it deosn't mttaer in waht oredr the ltteers in a wrod are, the olny iprmoatnt tihng is taht the frist and lsat ltteer be in the rghit pclae. The rset can be a taotl mses and you can sitll raed it wouthit a porbelm.. Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Amzanig huh? yaeh and I awlyas tghuhot slpeling was ipmorantt!

Faster Agda var framme och klagade på att det blev för starkt för ögonen med helvitt på helsvart. Så nu är texten litegrann åt det gråa hållet igen, men storleken behåller vi. Joru.

Den mest omskrivne idrottsmannen i svensk media den senaste tiden, Foppa Forsberg, gjorde inatt comeback i NHL. Och man kan inte annat än förundras och imponeras av den mannen, att efter mer än åtta månader bara vingla ut på isen igen och spela som om det vore igår är nästa overkligt. Hockey verkar komma lika naturligt för honom som det gör för oss andra att tala och gå.

Jag hade tröttnat rätt bra på cirkusen om comebacken, men nu är jag bara imponerad. Han spelade föresten inte bara ett par byten. 22 stycken hann han med, och spel i dryga 20 minuter. Säg den hockeyspelare som gjort det i en comeback efter åtta månaders skadeuppehåll...

Imponerande var ordet.

Okej, fine, ni får som ni vill. Har hört från ett par håll att ni tycker att texten på min blogg är för liten, så nu har jag ökat den en punkt. Texten är numera också helt vit istället för grå som förut, allt för att öka läsbarheten. Håll till godo.

Marion Cottilard vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i filmen 'La vie en Rose' - en film jag inte sett ännu, men den får man kanske se till att se. Eller inte. För efter huvudrollsinnehavarens korkade och rent av provokativa uttalanden är det fan nästan så man ska bojkotta filmen, enbart på grund av hur kort i huvudet hon verkar vara. Hon har tidigare ifrågasatt månlandnigen och säger sig tvivla på att den ägt rum. Och nu senast, så här sa hon om terrorattackerna den 11 september:
"Två flygplan som kraschar på bara några minuter. Det är effektfullt, men är det så troligt? Byggnaderna var i behov av renovering - men sådant kostar pengar och det här var ett billigare sätt än att renovera dem", säger hon.
Hon säger också att hon anser att det är en komplott och "Jag är inte paranoid men jag tror inte på allt som visas på internet."

Smart Marion. Filmrollerna från väst lär hagla över dig nu. Eller inte.

Signaturen Sanna skrev en kommentar på mitt förra inlägg, hon skrev 'Ha en fortsatt bra dag' - och det kan man ju tycka är trevligt och glatt, men inte om man tänker på att den där Sanna troligen gör ett par hundra såna kommentarer om dagen på andras bloggar, allt för att man ska klicka på hennes namn och komma till hennes blogg. Så hon får upp besökarstatistiken på sin blogg. Så tror i alla fall jag att det är, så jag tänker då fan inte klicka på hennes namn, men är det inte så, utan att hon helt enkelt är en trogen läsare som önskar mig en bra dag... då skäms jag lite nu.

En sån här dag känns det som grovt tjänstefel som bloggare att inte skriva en rad om att det är ett enormt fint vårväder ute - solen skiner och fåglarna kvittrar och knopparna brister. Det är så man får lust att spela nån gammal Evert Tabue-visa... men bara nästan.