Lilleskil

Schulmanbröderna börjar blogga igen! kul tycker jag eftersom jag följde Alex Schulmans blogg den sista tiden, den var ju ganska omtalad och människan drar sig ju inte för mycket för att få uppmärksamhet (som jag antar är hans egentliga mål - inte att få säga vad han tycker). Nu ska de visserligen blogga på Värmlands folkblad och inte Aftonbladet som innan, detta torde ju vara ett nedköp och det är det ju också. Jag ser det som ett desperat rop på hjälp i PR-djungeln. De vill ha uppmärksamhet helt enkelt och får ta det som bjuds. Som om Carola skulle börja göra spelningar på köpcentrum.

Men nu till det som gör mig upprörd i soppan. Aftonbladet publicerar nu en artikel på nätsajten (vet inte om den kommer i tidningen) där Alex Schulman intervjuar Calle Schulman, Alex är ju som bekant anställd av Aftonbladet (om än som frilans och inte fast anställd) och i intervjun får de båda bröderna leka fritt med att marknadsföra sig själva, de får fram att de i april lanserar en ny humorsajt, t o m namnet och adressen till sajten publiceras. Detta gör mig mycket frågande till hur man funderade på aftonbladets redaktion inför publiceringen. Är det här etiskt riktigt? att publicera en artikel som så tydligt är en förtäckt annonskampanj? Här har vi alltså två affärskompanjoner och bröder som fabricerar ihop en intervju där den ene intervjuar den andre, varav den ene är anställd av tidningen där artikeln publiceras. Och där båda två bestämmer vad som står i artikeln, de kan med andra ord göra allt för att få artikeln att få den effekt de vill. Att marknadsföra sig själva. Aftonbladet har publicerat förtäckta reklam-artiklar förr, men jag har nog aldrig sett det så här tydligt. Vill ni veta en sjuk grej till; Aftonbladet betalade garanterat Alex Schulman för artikeln. Han är ju anställd, eller åtminstone anlitad. Så Aftonbladet betalar alltså ett företag för att de ska få göra reklam i tidningen. Sånt här gör mig upprörd. Oetiskt så det viner i luften. Och min förkylningshuvudvärk tilltar.

Här har ni länken till artikeln: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article1843591.ab

Handlingen i korta drag: Mitt på Manhattan i New York hålls en avskedsfest för Huds bäste vän som ska flytta till Japan. Hud filmar tillställningen som snart utvecklas till en krigszon på Manhattans gator. Marken börjar skälva, bilar exploderar och skyskrapor rasar. Folk flyr i panik från något som tycks attackera staden. Mitt i folkmassan följer Hud händelseförloppet med sin amatörkamera.

Det här har vi sett förut, folk skriker 'Oh my god' i kör och hela filmen utspelar sig genom linsen på en amatörkamera. Tänk er Blair Whitch Project fast i stadsmiljö, och utan häxan (eller vad det var för något). Det hela ser mer ut som en terroristattack och den riktiga skräcken infinner sig inte. Men jag satt på helspänn och släppte aldrig blicken från tv:n. Jag varken ville eller kunde. För stundtals blev det äckligt, men aldrig så där gåshuds-rysligt. Och småstunder av filmen kändes alltför overkliga för att ge det verklighetstrogna intryck man spelar på genom amatörfilmningen. Men helt klart en annorlunda skräck-thriller som är bra gjord med många jäkligt långa och avancerade tagningar, och bra skådespelare. Däremot lämmnar den mig hyfsat oberörd vilket är lite tråkigt. Jag är svårköpt när det lutar över åt science-fiction och nu blev det lite åt det hållet. Som Blair Whitch i stadsmiljö som sagt, fast sämre.

Det blev ingen film igår, det blev tidigt sänggående. Låg och slötittade på en match i italienska ligan istället, Milan - Livorno. Hängde med sådär hyfsat... var som sagt rätt avtrubbad. Däremot såg jag hur Ronaldo låg och kved i gräset och hade rent ut sagt jävligt ont, får hoppas han repar sig...  för är han allvarligt skadad igen så vet i tusan om inte det var det sista vi såg av honom på internationell toppfotbollsnivå. Han tog sig för knät, och sist tog det honom 20 månader att komma tillbaka ordentligt efter en knäskada. Så vi får se, det vore tråkigt, han var en stor spelare en gång i tiden.

Jaha! kollade nyss aftonbladet, och mycket riktigt var det allvarligt. 9 månader blir han borta, men ärligt talat blir han nog borta för gott. Mer djupgående kommentarer om hans karriär vågar jag inte ge mig på, det finns det experter till. Kan bara konstatera att det är tråkigt att vi aldrig mer lär få se 'Ronaldo-rycket'. För att ni ska förstå vilken stor fotbollsspelare han var kan jag nämna att han vid tre tillfällen framröstats som världens bästa fotbolsspelare (96, 97 och 02) samt vunnit guldbollen 97 och 02. Det är stort. Adios Ronaldo.

Det är segt för tillfället kära bloggläsare. Jag är förkyld, eller ja.. rinnsnuva och halsont. Börjar tro att det är en kombination av förkylning och en alltför tidig pollensäsong som startat. Går hur som helst omkring som i en bubbla känns det som. Så djuplodande analyser av omvärlden eller bitska krönikor får vänta tills min hjärna fungerar normalt igen :-)

Men förkylning brukar ju innebära filmtittande... och jag har en på g... 'Good luck chuck' heter den och sägs vara bra. Så den lär det bli recension på i det snaraste....

Handlingen i korta drag: 13-åriga Briony är en ung flicka med livlig fantasi, så livlig att hon en sen kväll anklagar sin systers pojkvän för ett brott han inte begått. Denna gärning kommer att påverka fleras livsöden på alla tänkbara sätt och förfölja Briony resten av sitt liv.

Ett storslaget romantiskt drama och en stor film i flera bemärkelser. Det är inte min typ av film egentligen men som filmälskare kan man inte ogilla den här filmen. Enormt snyggt foto och underbara miljöer och idyller. Berättelsen i sig är enkel och okomplicerad men ändå enormt invecklad. Av skådespelarna är det ingen som gör en dålig insats och Kiera Knightley gör en roll som visserligen påminner mycket om den hon spelar i 'Pride and prejudice' men som passar henne som handen i handsken. James McAvoy gör den starkaste insatsen av skådespelarna. Det här är en film med ganska mycket ångest, skam och skuld (inget för bakfyllesöndagen alltså). Det är tungt att se den, men svårt att låta bli. Inga protester för oscarsnomineringen från min sida.

Roy Scheider är död. Killen från 'Hajen' och en av Hollywoods största på 70-talet. Han blev 75 år och har de senaste två åren behandlats för cancer. Mest känd är han från Hajen och Hajen 2, men han har också varit oscarsnominerad två gånger för sina insatser i 'French connection' och 'All that jazz'.

RIP Roy, RIP.

Det är alltid lite misstänksamt med filmer man inte hör så mycket om, just för att man inte vet så mycket om dem. Och då undrar man ju givetvis varför man inte hör så mycket om dem? varför de inte marknadsförs så hårt? den enkla slutsatsen man drar (eller åtminstone jag) är att filmen helt enkelt inte är så bra så att den bör marknadsföras allt för hårt. Så var det med Bob the butler - som jag av en slump såg i lördags kväll.

Handlingen i korta drag: Bob är en medelålders man som bor tillsammans med sin hamster Rascal, han lyckas aldrig behålla ett jobb och har i sitt jobbsökande börjat arbeta sig i alfabetisk ordning, han har nu kommit till B - som i Butler. Han går en intensivkurs hos den skumme Mr Butler och får snart jobb hos en rik ensamstående mamma till två barn. Men som vanligt går allt lite snett...

Det här är en komedi för er som inte listat ut det, en medioker komedi. Det är en film som lämnar en ganska orörd. En fin romantisk historia som man sett hundra gånger förut, lite romantik och känslor och udda karaktärer. Huvudrollen spelas av Tom Green som faktiskt gör en hyfsat 'normal' roll - för att vara han. Det verkar vara en ganska lågbudgetfilm för inget är särskilt påkostat, inte ens skådespelargardet. Men det som drar ner betyget mest är att det knappt blir mer förutsägbart än såhär. En film som funkar bra om du är bakfull eller lite halvkrasslig, för du behöver inte tänka ett smack under den här 1,5 timmen.

Fan vad skönt att Sanna slog världsrekord igår! nu kan den hemska Ludmila raderas ur historieböckerna för gott! Varför jag tycker hon är hemsk? Hon dopade sig. Visserligen var detta efter att hennes häckkarriär lagts ned och hon satsade på nåt så otippat som bob, men ändå. Hon dopade sig. En dopare förtjänar ingen som helst drottslig respekt och bör raderas ur historieböckerna. Och igår raderades Ludmila för gott. Grattis Sanna!

En dimmig februarisöndag i Hjo. Lugnt och harmoniskt.

Jag hoppades ju på en skräll eller nåt i melodifestivalen i år för att behålla mitt intresse för tävlingen, för hur man än vider och vänder på det så är det svårt att undgå att hänga med i hur det går. Och nu satt jag som vanligt klistrad och såg festivalen. Och det var ju.... intressant. Bäst var ikväll var ju helt klart Björn Gustafsson, men av de som deltog i tävlingen får jag nog säga Michael Mikhailov. Men ärligt talat? Christer Sjögren. Vad är det med det svenska folket? det var bland det mest värdelösa jag sett på många år på en scen. Pinsamt. Vidare gick alltså en tjej med mjölktänderna i behåll tillsammans med nån som kunde varit hennes gammelfarfar. Visst, Amy Diamonds låt var inte skit. Men det var Christer Sjögrens.

Jamen det var väl själva bövelen att ni inte håller med mig då... Visst, vid en närmare och något mer grundläggande tanke ångrar jag att jag skrev D12, det var helt enkelt det jag kom på för stunden. Och Ida har upplyst mig om att jag inte är så bra på jämförelser (hon mumlade nåt om filmen Hundtricket...), men själva grunden för mitt jämförande var att jag inte ser en vit rockgrupp framför mig när jag hör 'Apologize', snarare... Boyz 2 men. DET är en bättre jämförelse, och visar mer på hur jag menar.

I helgen börjar melodifestivalen, men personligen tycker jag den börjar bli lite för mycket av ett nödvändigt ont av nåt slag. Med fyra deltävlingar, en andra chans-tävling och en final hinner man liksom tröttna rätt bra på tävlingen. En tävling som till stor del består av gamla idol- och fame factorydeltagare. Nej jag börjar tröttna... och det redan innan det ens har börjat. Det som kan rädda melodifestivalen från att falla ur mitt intresse totalt i år är en ny skräll a la Marie Lindberg, ni vet musiklärarskrällen från förr-förra året. Hoppas på det alltså...

I morse när jag spatserade till jobbet befann sig en man vid namn Otis Redding i hörsnäckorna, och med tanke på mitt senaste inägg igår om hur folk låter jämfört med hur de ser ut kände jag mig tvungen att kolla upp hur gamle Otis egentligen såg ut. Tadaaa!

Visst är det konstigt att man skapar sig en bild av en artist eller grupp innan man ens sett personen eller personerna. Alltså hur de ser ut. Som exempel: Jag har ända sedan One Republic släppte sin 'Apologize' varit övertygad om att de är mörkhyade rappare från USA, både låten, rösten och framförallt namnet gör att i alla fall jag ser ett gäng halvbrorsor till Timbaland framför mig. Men i helgen när jag såg på mtv för en gångs skull så såg jag dem. Fan de såg ju mer ut som Maroon5 än D12. Jag fick inte en chock, men blev aningen förvånad. Det här exemplet är bara ett i raden, för det är jäkligt ofta artiser låter på ett sätt, men ser ut på ett annat. Frågan är vad det beror på, är det en miss i själva band-image-skapandet? eller är i själva verket ett pr-knep? eller är det helt enkelt så att det bara är jag som tänker på det här...

Var det bara jag som blev smått irriterad på kamerans placering under tv-sändningen igår? När spelet var på den närmaste långsidan såg man spelarna nästan rakt uppifrån, det var inte ok, det är viktigare än man tror det där. Det är som att se en riktigt bra film, med bildstörningar. Typ.

Som match var det väl en rätt medioker tillställning igår. Mycket nytt folk visserligen, men som jag varit inne på tidigare tror jag verkligen på Sebastian Larsson - han gjorde inte bort sig igår och ska enligt mig ha en plats i EM-truppen. Marcus Berg snackas det mycket om men igår var han väl lite halvbra, han fick väl kanske inte de där riktigt bra bollarna att jobba med heller men... Han är ju ingen Zlatan. Eller Allbäck. Eller Elmander. Möjligtvis en Rosenberg (som för övrigt skötte sig bra igår). Fredrik Stoor är en spelare som jag totalt har missat, han var med igår men jag såg honom liksom inte någon gång knappt. Han försvann i mängden.

Och snälla, snälla, snälla. Ge Isaksson extraträning på att leverera boll med fötterna. För det var fan pinsamt igår vad usel han är på fötterna. Han ser ut som en person som aldrig spelat fotboll som springer mot bollen och blir nervös om motståndaren kommer närmare än tio meter. Sen skyfflar han iväg bollen med sina rangliga ben i en rörelse som ser ut som 'hjälp! vilken fot ska jag välja?'. Målvaktsspelet i sig var väl ok ändå igår, inte mycket att jobba med men ett par räddningar var det väl. Men som sagt, spelet med fötterna.... herregud, jag tror inte han fick en ren träff igår. Nån gång.

På plussidan: Sebastian Larsson, Marcus Rosenberg och Kims skott i första halvlek (vilket jävla tillslag killen har, synd att det gick rakt mot målvakten)
På minussidan: Kameraplaceringen, Isakssons spel med fötterna och den extrema turkiska filmningen framför benen på Anders Svensson i första halvlek.

1. Don't cry - Guns n' Roses
2. Highway to the danger zone - Kenny Loggins

Som ni ser blev det något av en 80-talspromenad den här morgonen...

Oj, det fanns visst intresse för slanket - kanske är en bra idé då... för er intresserade, se www.theslanket.com för mer info! där kan ni nog beställa den osv, har själv inte hunnit kolla sidan särskilt noga. Sen vet jag inte om slanket är något för mig heller... Men som sagt, skönt ser det ju ut.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om en kombinerad morgonrock och filt är en bra eller idiotisk idé...