Lilleskil

För flera år sen drack jag kaffe regelbundet, men inte så lång tid så jag kallade mig aldrig riktigt en kaffedrickare. Men efter ett tag tog min mage stryk, eller åtminstone inbillade jag mig det, så jag slutade med det. Tvärt. Jag höll upp helt i flera år, men började för ett år sen ungefär att smådricka lite igen. Ni vet när det var kalas och större tillställningar än en vanlig fika. Sen började jag dricka kaffe även när jag utövade 'vanlig fika'. Efter det spred sig kaffesuget och utvecklades till en mindre last och jag började dricka på jobbet när vi hade kundmöten. Som en rent social grej. Jag dricker numera även kaffe när jag är på besök hos någon och får frågan om jag är sugen på en kopp. Däremot har det nog bara hänt EN enda gång att jag bryggt kaffe till mig själv hemma. Det är det sista stora steget, som ännu inte kommit. Men det känns närmre än någonsin.

Från idag kan jag nog kalla mig kaffedrickare trots allt. Jag är nämligen själv på kontoret idag och gick och satte på kaffe i morse när jag kom hit. Det luktar ju så gott... Och nu sitter jag här med en kopp java i handen. Och njuter. Så nu är jag nog där. Jag är en kaffedrickare. En koffeinalkis.

När jag börjar fundera så sammanfaller faktiskt mitt förhöjda kaffedrickande mycket med tiden då jag slutade snusa för lite drygt ett år sen. En last tog alltså över en annan, även om det skedde i små steg. Det har sakteliga fått mig att inse att jag helt enkelt behöver en last i livet. Något som gör mig mindre duktig och tar ner mig på jorden. Så nu är jag en kaffedrickare.