Lilleskil

Den 17 maj mina goda vänner. Då händer något som aldrig tidigare hänt i mitt liv. Jag ska springa ett tävlingslopp. Löpning alltså. Det aktuella loppet är Göteborgsvarvet. Och uppladdningen är faktiskt bra, även om den kunde varit bättre. Jag har ju en hel försäsong med fotbollsträning i benen, samtidigt som jag sprungit en del även utöver fotbollsträningen. Men nu de sista veckorna har jag slappat ner mig lite. Det bådar inte gott. Jag borde vara mer tränad än jag är just nu. För nu är det bara en knapp månad kvar. Så nu fram till loppet ska jag gå in för att ge mig ut och löpa lite mer, inte käka och dricka en massa onyttigheter. Jag ska inte bli någon friskis-hurtbulle och hälsofreak... men tänka lite mer på det skadar nog inte.

Jag har också blivit skumt skrockfull och fått för mig att om jag förbereder mig för mycket och laddar som bara fan. Så lär jag ju säkert bli sjuk eller på annat sätt missa loppet. Det vore ju synd. Vet inte varför jag tänker så, en psykolog hade väl gissat på rädslan för att bli besviken. Men då har man ju i alla fall levt sunt och tränat upp sig rätt bra så det är ju inte till ingen nytta i alla fall.

Mitt mål med loppet är i alla fall att springa under två timmar. Blankt. Och löper jag på i mit vanliga tempo, orkar hela vägen och tränger mig fram med armbågarna i start-trängseln så är det ett fullt rimligt mål. Tycker jag åtminstone på förhand. Men ska sanningen fram så är jag glad bara jag lyckas genomföra loppet. Men det känns som ett för litet mål... att genomföra loppet OCH ta de tunder två timmar känns som ett bättre mål att sträva efter. Så det är mitt mål. Och nu har jag skrivit det på bloggen till allas beskådan. Då ökar pressen. Nu ska jag ner på stan med Ida snart. I eftermiddag är det match. Genrep inför seriepremiären nästa vecka. Jihoo.