Film: Nu eller aldrig (The Bucket list)
Ja men det var väl ett bra tag sen det tittade fram en filmrecension nu, har faktiskt sett relativt lite film den senaste tiden. Kan ju ha något med det allt bättre vädret att göra. Igår såg jag däremot en...
Handlinge i korta drag: Ed och Carter är två äldre män som ungefär samtidigt blir drabbade av cancer, de läggs in på samma sjukhus och får dela rum. Ed är stormrik och van att få som han vill, men trots att han äger hela sjukhuset får han inte ett eget rum. Carter däremot jobbar på bilverkstad sedan 45 år tillbaka och är mer öppet inställd till främlingar. När de båda får dödsbesked och har sex månader kvar att leva bestämmer de sig för att gemensamt göra en lista på saker de vill få uträttade innan de dör. En Bucketlist.
Jack Nicholson och Morgan Freeman är två riktigt stora aktörer på vita duken, men tyvärr är det bara det som är filmens stora behållning. Filmens grundidé är bra, men den tar liksom aldrig fart och manuset känns ihoprafsat. Man verkar tro att det räcker med att ta två stora skådespelare i en och samma rulle för att få en succé. På förhand är det succé givetvis - men jag tror fler än jag blir besvikna på resultatet. Det pendlar alldeles för mycket mellan dödsångest och livsglädje, dessutom görs det på ett så taffligt sätt så den där livsglädjen blir aldrig riktigt så crazy som det troligen var tänkt. Inte heller dödsångesten eller familjesorgen över en framliden pappa och farfar blir särskilt stark och gripande. En racingfajt på en avstängd Indybana mellan Nicholson och Freeman låter ju bra på förhand, men det tar aldrig fart och blir ungefär lika intressant som en 80-åring på söndagsåkningen till kyrkan. Filmen har ett par scener som är starka och bra, men det är enbart för att Nicholson och Freeman gör dem bra. Och det här är en film de båda kunde skippat. En film med alla möjligheter att bli en storfilm, men som slutade som en ointressant halvkalkon.
Handlinge i korta drag: Ed och Carter är två äldre män som ungefär samtidigt blir drabbade av cancer, de läggs in på samma sjukhus och får dela rum. Ed är stormrik och van att få som han vill, men trots att han äger hela sjukhuset får han inte ett eget rum. Carter däremot jobbar på bilverkstad sedan 45 år tillbaka och är mer öppet inställd till främlingar. När de båda får dödsbesked och har sex månader kvar att leva bestämmer de sig för att gemensamt göra en lista på saker de vill få uträttade innan de dör. En Bucketlist.
Jack Nicholson och Morgan Freeman är två riktigt stora aktörer på vita duken, men tyvärr är det bara det som är filmens stora behållning. Filmens grundidé är bra, men den tar liksom aldrig fart och manuset känns ihoprafsat. Man verkar tro att det räcker med att ta två stora skådespelare i en och samma rulle för att få en succé. På förhand är det succé givetvis - men jag tror fler än jag blir besvikna på resultatet. Det pendlar alldeles för mycket mellan dödsångest och livsglädje, dessutom görs det på ett så taffligt sätt så den där livsglädjen blir aldrig riktigt så crazy som det troligen var tänkt. Inte heller dödsångesten eller familjesorgen över en framliden pappa och farfar blir särskilt stark och gripande. En racingfajt på en avstängd Indybana mellan Nicholson och Freeman låter ju bra på förhand, men det tar aldrig fart och blir ungefär lika intressant som en 80-åring på söndagsåkningen till kyrkan. Filmen har ett par scener som är starka och bra, men det är enbart för att Nicholson och Freeman gör dem bra. Och det här är en film de båda kunde skippat. En film med alla möjligheter att bli en storfilm, men som slutade som en ointressant halvkalkon.
Kommentarer
Trackback
