VM 1994
För folk i min åldersgrupp, alltså runt 25 år, är förmodligen det första riktigt stora idrottsminnet när Sverige tog brons i fotbolls-vm i USA 1994. Åtminstone är det så för mig, och för de flesta av mina kompisar. Det är ett bestående minne som aldrig kommer försvinna tror jag. Jag liksom många andra minns vad vi gjorde under de där matcherna som spelades mitt i natten för oss här i sverige, man minns det på samma sätt som att många äldre minns exakt vad de gjorde när de fick reda på att Olof Palme mördats. Ett bestående minne helt enkelt. Som aldrig lär försvinna.
Likadant är det med krönikan som svt klippte ihop efter vm-slutspelet. Vet inte hur många gånger jag sett den men antagligen var det fram tills videobandet blev utslitet. Man minns allting från den, kan rabbla citat som kommentatorerna slängde ur sig.... eller vad sägs om de här:
- Klas Ingesson... snor sig förbi tre man!... mer eller mindre.
- Ma... Dahlin! (ljudet försvann när Arne Hegerfors säger 'rtin')
- ... Och till sist blir det bara Roger Ljung kvar där borta...
Som sagt, för oss i min egen åldersgrupp är detta nostalgi på hög nivå, kanske högsta. Och det finns tusen saker att skriva om det, men eftersom det här är en blogg så blir ju folk trötta när man skriver för långt. Kan bara konstatera att jag nu ska se till att få tag på den där gamla krönikan så jag kan sitta hemma och gråta, skratta, hoppas, förtvivlas, bli förbannad och allt som hör till.
Frågan är bara när vi nästa gång ska få uppleva något lika magiskt inom fotbollen... Det var ju faktiskt 13 år sedan sist.
Likadant är det med krönikan som svt klippte ihop efter vm-slutspelet. Vet inte hur många gånger jag sett den men antagligen var det fram tills videobandet blev utslitet. Man minns allting från den, kan rabbla citat som kommentatorerna slängde ur sig.... eller vad sägs om de här:
- Klas Ingesson... snor sig förbi tre man!... mer eller mindre.
- Ma... Dahlin! (ljudet försvann när Arne Hegerfors säger 'rtin')
- ... Och till sist blir det bara Roger Ljung kvar där borta...
Som sagt, för oss i min egen åldersgrupp är detta nostalgi på hög nivå, kanske högsta. Och det finns tusen saker att skriva om det, men eftersom det här är en blogg så blir ju folk trötta när man skriver för långt. Kan bara konstatera att jag nu ska se till att få tag på den där gamla krönikan så jag kan sitta hemma och gråta, skratta, hoppas, förtvivlas, bli förbannad och allt som hör till.
Frågan är bara när vi nästa gång ska få uppleva något lika magiskt inom fotbollen... Det var ju faktiskt 13 år sedan sist.
Kommentarer
Trackback
