Film: Arn - Tempelriddaren
Så var det äntligen dags... efter år av förväntan. Sveriges dyraste och största filmprojekt någonsin. En enorm budget med svenska mått mätt, en undergroundbudget med amerikanska mått mätt. Böckerna har jag inte läst, men sen ska ju heller inte det spela någon större roll. Filmen ska ju kunna tala för sig självt. Efter att ha sett filmen håller jag med expressen och aftonbladets recensenter om en trea i betyg.
Handlingen i korta drag: Arn Magnusson växer upp i Västra Götaland i slutet av 1100-talet, han uppfostras i ett kloster där hans medfödda krigartalang utvecklas av den tidigare tempelriddaren som tjänstgör på klostret. Efter att ha förälskat sig i den vackra Cecilia och gjort henne havande döms både Arn och Cecilia till 20 år i var sitt kloster (Gudhem och Varnhem). Arns straff omvandlas till att tjänstgöra i Det Heliga Landet som tempelriddare.
Så var man där då, och säger det man inte ville säga, men jag säger det ändå: Det här är bra som bara in i helvete... för att vara svenskt. Bland svenska filmer finns ingen jämförelse och en sån här film bör ju jämföras med utländska filmer. Bland dem sticker den inte ut, men den gör absolut inte bort sig. Den innehåller stora och stundtals mäktiga scener och hjälterollen spelas skickligt av Joacim Nätterqvist. Samtidigt som det ibland skuttas friskt från storproduktion till svensk nybyggarfilm. Med Morgan Alling i bild kunde jag inte hjälpa att jag en kort stund fick 'Midgård' i tankarna.... Gustaf Skarsgård var helt lysande som kung Knut. Och även farsan Skarsgård övertygar stort som Birger Brosa. I början tyckte jag att det hände alldeles för mycket, det var för många personligheter och händelser som skulle presenteras på mycket kort tid. Det gav ett stressat och rörigt intryck för min del. Och berättarrösten lät för mycket skoldokumentär för att bli så cool som en riddarfilm ska vara. Stundtals är det en riktigt cool och mäktig riddarsaga, men den räcker inte ända fram. Även om sveriges oscarsbidrag är givet så blir det helt enkelt inte samma mäktighetsfaktor när det pratas på svenska.
Men det här ÄR en svensk storfilm. Och det ÄR en milstolpe inom svensk filmindustri. Och som svensk ser jag det som mer eller mindre en skyldighet att gå och se den. På bio. Där den lär upplevas som bäst.
Mäktigast scen: Slaget mot Saladin, när Saladin tittar upp och ser prästen som håller upp korset i motljus. Mäktigt.
Handlingen i korta drag: Arn Magnusson växer upp i Västra Götaland i slutet av 1100-talet, han uppfostras i ett kloster där hans medfödda krigartalang utvecklas av den tidigare tempelriddaren som tjänstgör på klostret. Efter att ha förälskat sig i den vackra Cecilia och gjort henne havande döms både Arn och Cecilia till 20 år i var sitt kloster (Gudhem och Varnhem). Arns straff omvandlas till att tjänstgöra i Det Heliga Landet som tempelriddare.
Så var man där då, och säger det man inte ville säga, men jag säger det ändå: Det här är bra som bara in i helvete... för att vara svenskt. Bland svenska filmer finns ingen jämförelse och en sån här film bör ju jämföras med utländska filmer. Bland dem sticker den inte ut, men den gör absolut inte bort sig. Den innehåller stora och stundtals mäktiga scener och hjälterollen spelas skickligt av Joacim Nätterqvist. Samtidigt som det ibland skuttas friskt från storproduktion till svensk nybyggarfilm. Med Morgan Alling i bild kunde jag inte hjälpa att jag en kort stund fick 'Midgård' i tankarna.... Gustaf Skarsgård var helt lysande som kung Knut. Och även farsan Skarsgård övertygar stort som Birger Brosa. I början tyckte jag att det hände alldeles för mycket, det var för många personligheter och händelser som skulle presenteras på mycket kort tid. Det gav ett stressat och rörigt intryck för min del. Och berättarrösten lät för mycket skoldokumentär för att bli så cool som en riddarfilm ska vara. Stundtals är det en riktigt cool och mäktig riddarsaga, men den räcker inte ända fram. Även om sveriges oscarsbidrag är givet så blir det helt enkelt inte samma mäktighetsfaktor när det pratas på svenska.
Men det här ÄR en svensk storfilm. Och det ÄR en milstolpe inom svensk filmindustri. Och som svensk ser jag det som mer eller mindre en skyldighet att gå och se den. På bio. Där den lär upplevas som bäst.
Mäktigast scen: Slaget mot Saladin, när Saladin tittar upp och ser prästen som håller upp korset i motljus. Mäktigt.
Kommentarer
Trackback
