Lilleskil

Zach Braff är en av de roligaste komikerna som finns på tv just nu. Jag får aldrig nog av Scrubs... och mycket är Zachs förtjänst. Han är helt enkelt född till sitcomfenomenet. Därför förvånade det mig när jag fick nys om att han spelat in film, och dessutom skrivit och regisserat den själv. Då måste ju den här filmen vara skitrolig. eller...?

Handlingen i korta drag: Andrew bor i LA och försörjer sig som en halvknackig skådis. Han går på tunga antidepressiva medel och lever som i en bubbla. När hans mor drunknar i badkaret och hans far ber honom komma tillbaka till hemstaden bestämmer han sig för att ta en paus i sitt närmast obefintliga liv. Han träffar gamla barndomskompisar där hemma och sakteliga börjar livet ta en ny vändning.

Zach, Zach, Zach... nej. Vad har du gjort? Du har gjort en mörk och sömnig film om en sömnig ung man i en sömnig förort. Visserligen får han här visa en ny sida av sig själv. Titta på mig ? jag är inte bara kul, jag kan vara djup också! Filmen igenom går i ett sömnigt tempo och det enda som påminner till viss del om den miljön vi är vana vid att se Zach i, är när han vaknar upp och ser en riddare i vardagsrummet, eller när en blindhund försöker göra valpar med hans knä. Utöver det så handlar filmen bara om en kille som kommer hem till barndomsstaden och hittar sig själv igen. Och en tjej förstås. Och det har man ju sett förut. Men aldrig förr har det setts så sömnigt. Ni kanske tycker att jag tjatar om parallellerna till scrubs... men det är bara för att jag helt enkelt tycker att Zach Braff borde stannat där. Filmen är inte helt igenom kass, absolut inte. Men den är sömnig, alldeles för sömnig för att jag ska gilla den.

  Garden state